Jag insåg igår att det finns nästan hur många spel som helst som jag vill spela. För att jag inte ska glömma bort dem har jag nu kompilerat en lista som bara i början är i någorlunda ordning.

• Zelda Wii
• Zelda: Spirit Tracks
• Metroid: Other M
• Golden Sun 3
• Final Fantasy XIII
• Fable 3
• Prince of Persia: The Forgotten Sands
• Det nya Castlevania
• Mario & Luigi: Bowser's inside story
• Mario Galaxy 2
• Bayonetta
• Darksiders
• Dragon Age: Origins
• Mass Effect 1&2
• Tales of Vesperia
• Okamiden

Som vanligt känns det som att jag har glömt bort flera. =/

Det var ett tag sen jag kände mig nöjd med spelandet av Fable 2 men jag har inte orkat blogga förräns nu. Att jag skriver "nöjd med spelandet" istället för "klar med spelet" är avsiktligt ty Fable 2 är ett spel som man egentligen inte kan spela färdigt. Man kan likna Fable vid ett online rollspel, som till exempel WoW. Skillnaden är att det inte är online, det är till konsol och man är relativt ensam. Visst, man kan spela flera men det är inte särskilt lustfyllt. Elementet som får mig att dra paralleller till online rollspel är alla quester. Man accepterar ett quest, följer en markör för att hitta dit, gör något enligt questbeskrivningen och springer sedan tillbaka för att få sin belöning.

Ett annat spel man likna Fable 2 vid är Sims eftersom man kan integrera så mycket med invånarna i Albion, landet där spelet utspelar sig. Man kan flörta, hota, spela död, skratta osv. Man kan till och med fria, gifta sig och sedan skaffa barn. Man har sin hjälte som man styr och väldigt ofta i spelet ställs man inför olika val. Man kan välja att vara ond eller god. Dessa val påverkar sedan ens utseende och vad invånarna tycker om dig. Man kan arbeta för att få ihop pengar och sedan spendera dem på byggnader, för nästan allt i Albion går att köpa. Var femte minut får man en inkomst från uthyrda hus och butiker. Även när man har spelet avstängt tjänar man pengar!

Det finns fyra olika sorter av XP: blå, gul, röd och grön. Använder du ditt närstridsvapen mot en fiende får du blå XP; använder du ett avståndsvapen får du gul och använder du magi får du röd. Den gröna sorten får man oavsett hur man slår sin fiende. Blå XP använder man för att förbättra hjältens fysik: man blir starkare och starkare. Gul XP använder man för att förbättra skickligheten: man blir snabbare och siktar bättre. Den röda XP:n förstärker de olika förtrollningarna. Grön XP kan man använda till alla dessa tre egenskaper. Vad man väljer att investera sin XP i påverkar även hjältens utseende. Ökar man fysiken blir hjälten muskulösare, ökar man skickligheten blir hjälten längre och ökar man magin får hjälten blåa märken på huden.

Den största behållningen med Fable 2 är nog hjältens bästa vän, hunden. Man har en hundkompis som följer med en överallt och hjälper en med att hitta skatter och varnar för fiender. Detta är särskilt kul för mig som har fobi mot hundar och inte kan umgås med dem i verkliga livet. Då är det kul att få leka med hunden i spelet istället. Man kan klappa hunden, ge henne godis eller kasta i väg en boll som hon springer och hämtar. Man kan döpa hunden och jag döpte min till Samus.

Det är väldigt snygg grafik i filmsekvenserna och historien är ganska mörk och intressant. Det enda negativa jag har att säga om det är att huvudberättelsen är ganska kort. Jag hade gärna sett ett längre spel. Jag ger det 9,5/10 i betyg.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg kunde jag inte starta epilogen. Men Ubisoft var väldigt snabba med att komma med en lösning. Lösningen var att rensa hårddiskens cache. 

Epilogen tar vid där det egentliga spelet slutar logiskt nog. Nu gäller det att fly från Ahriman, spelets onding. På vägen möter man vid flera tillfällen The Shapeshifter. Han byter form mellan The Warrior och The Hunter som vi mötte redan i huvudspelet.

 Epilogen gick väldigt snabbt att spela igenom och det var inte så mycket nya saker heller. Man kunde nu springa mot sin fiende och så fanns det en ny sorts "platta". Den nya, lila plattan fungerar i praktiken precis som den röda så det kändes inte särskilt spännande.

Det nya slutet ger en vink till en eventuell uppföljare. Det kommer ett nytt Prince of Persia i maj och har undertiteln: Forgotten Sands. Om den kommer att vara en uppföljare till det här spelet låter jag vara osagt men man kan ju alltid hoppas. =)

I går var jag sjuk (är det fortfarande) så jag tog tillfället i akt och spelade klart Prince of Persia till Xbox 360. Det är ett äventyrsspel med plattformsmoment kan man säga. Precis som i Mirror's Edge och Assassin's Creed kan man hoppa och klättra på saker men jag tycker nog att Prinsen, som huvudpersonen i detta spel kallas, är lite bättre än de andra.

  Spelet går ut på att man ska hjälpa en prinsessa, Elika, att rena sitt kungarike. Inte som i Mario Sunshine där man bokstavligen sprutar bort all smuts utan man ska ta sig genom ett mörkt och dystert ställe, slåss mot en boss och sen poff är hela området renat. I renade (helade skulle man också kunna kalla det) områden ploppar det sedan upp 45 Light Seeds (energiblobbar) som man ska hitta och samla ihop. När man har samlat ihop en viss mängd blobbar kan man hämta en ny förmåga som gör att man kan ta sig till nya områden. Totalt finns det 1001 blobbar i spelet och det var lite knepigt att hitta alla, men skoj var det. =)

Slutet var lite märkligt men för den som vill så finns det en epilog att ladda ner. Jag har hört att epilogen ska ge ett mer tillfredsställande slut och om inte annat så ger den tre timmar till av spelande. Jag har laddat ner epilogen men inte lyckats starta den ännu, jag betygsätter den när Ubisofts support har fixat detta.

Spelet var väldigt snyggt och hade bra röstskådespelare. Spelet har en del humor då Prinsen säger ganska roliga saker då och då. Det gick ganska snabbt att klara spelet, jag fick en achievement för att jag klarade den under 12 timmar. Och då hade jag ändå spelet igång när jag åt lunch och så. =/

 Det finns inte så många fiender. De flesta fiender som man möter är bossarna som man besegrar för att kunna rena ett område.

Spelet var jätteroligt men kanske inte passar de som vill ha mycket action. För oss som gillar att utforska passar det däremot perfekt.

Jag ger spelet 9,5/10.

Nu har jag klarat av Kingdom Hearts 358/2 Days till Nintendo DS.

Det var inte medvetet att klara av det så snabbt, det fanns massor av saker jag hade tänkt göra innan dess. Men helt plötsligt kom boss efter boss som jag besegrade på första försöket utan att jag hade förberett mig ordentligt. Jag hade inte ens med mig all magi och potions som man borde ha med sig när man tampas med slutbossar.

Hursomhelst var spelet väldigt roligt och man kan som tur är fortsätta spela efter att man har klarat det om man vill.

Spelet utspelar sig mellan Kingdom Hearts och Kingdom Hearts 2, båda till PlayStation 2. Man spelar som Roxas och utför uppdrag åt Organisation XIII.

Vad som gör just det här spelet speciellt är panelsystemet. Varje förmåga, vapenteknik, item och magi tar upp minst en ruta i panelen. För varje uppdrag man slutför får man ytterliggare en ruta så att man så småningom kan ta med sig fler och fler saker till striderna. En del saker tar upp mer plats än andra så det är lite funderande på hur man vill prioritera.

Jag ger spelet 8,5/10 i betyg för att det har många olika och roliga uppdrag, många olika saker att låsa upp som kan förbättra Roxas. Det är nog svårt att förstå allt och hänga med i berättelsen om man inte har spelat Kingdom Hearts och Kingdom Hearts 2 men för oss som har det så är det kul att få veta vad Roxas pysslade med före Kingdom Hearts 2. Man har ingen frihetskänsla i spelet eftersom man alltid är begränsad till sitt uppdrag. När man är klar med uppdraget ska man åka till baka till högkvarteret för att få ett nytt uppdrag.

Min favoritspelserie genom tiderna är The Legend of Zelda.

Det perfekta Zelda-spelet anser jag skulle se ut så här:

Det skulle ha hela Windwakers vattenvärld att segla omkring på och hela Twilight Princess landvärld att rida omkring på.

Det ska vara fullt med saker att göra i världen också. Twilight Princess var stort men samtidigt ganska tomt också =/

Massor av sidequests. Som belöning ska man få något som gör det värt besväret också och inte bara rupies eller en magisk rustning som äter pengar.

Problemet med Windwaker var att det var alldeles för enkelt för oss veteraner. Jag förstår att Nintendo will nå ut till så många som möjligt och att folk som inte spelar så ofta lätt blir avskräckta av minsta motgång. Därför tycker jag att Nintendo kan implementera olika svårighetsgrader på Zelda som man kan finna i nästan alla andra spel nu för tiden.

Spelet ska vara långt också. Ett bra Zelda är som en påse godis man aldrig vill ska ta slut.

Jag hoppas att de aldrig ger Link en röst, det skulle förstöra så mycket.

Jag fick precis veta att nästa The legend of Zelda-spel till Wii kommer i år!!

Tidigare har vi fått veta att vi skulle få mer information om spelet under E3 i år och då trodde jag att det skulle dröja ytterliggare ett par år innan det faktiskt kommer men icke =D

Vi har inte fått veta så mycket om spelet alls.

Det vi vet är:

• Det kommer att använda sig av MotionPlus.
• Det kommer vara annorlunda från tidigare spel i serien.

Inte mycket vi vet, eller hur?

Vi vet inte ens namnet på det än utan kallas bara Zelda Wii än så länge.

Hoppas nu att inte blir försenat och inte alls kommer i år =(

Den här bilden är den enda vi har fått se än så länge.

Idag hade jag planerat att jobba med vårt projektarbete men jag kände mig lite nere så jag skjuter upp det till imorgon.

Istället började jag spela på Tales of Symphonia till gamecube som jag har lånat utav Åsa. Än så länge är det ganska bra men jag har inte fastnat för det än. Jag gillar stridsystemet och storyn men dialogerna är alldeles för sega och rösterna är av samma låga kvalitet som det brukar vara när det är amerikaner som står för dem.

Men, men jag har ca 78 timmar av speltid kvar om man ska tro baksidan av fodralet så vi får se vad jag tycker om det senare =D