Samma sak händer alltid när jag spelar ett Final Fantasy-spel. Till en början är det jätteroligt och jag planerar att ta alla vapen/quests/etc och levla upp alla gubbar till max. Hundra timmar senare har jag fortfarande inte lyckats ta allt och jag inser att det skulle ta fruktansvärt många timmar till för att lyckas med det. Just nu spelar jag FF XII och det är svärdet Tournesol som får mig att vilja ge upp. För att få Tournesol krävs 3 Gemsteels, 3 Empyreal Soul och 3 Serpentarius. Problemet är bara att det krävs så mycket arbete bara med att få en av de grejerna. I FF XIII var det vapensystemet i allmänhet som var helt hopplöst. Där skulle man uppgradera sina vapen genom att använda sig av olika grejer man kunde köpa i butikerna. Problemet där var bristen på pengar i spelet. Man fick bara pengar i lådor som var utspridda i världen och de lådorna var begränsade. Så för att få ihop pengar, och det behövdes en hel del, fick man döda monster och sedan sälja deras loot. Mest lönsamt var det att jaga Adamantoise, men det var ändå ganska ovanligt att man fick någon loot av dem. Det var helt enkelt jättemycket jobb med för liten utdelning och efter hundra timmar kändes det inte värt det längre.

Min plan var att äntligen spela Mass Effect efter FF XII. Jag skippar nog Tournesol och kanske gör ett försök på Ultima och går sedan direkt på slutbossen. Jag råkade dock lova Daniel att jag skulle spela FF VII efter FF XII så det verkar som att Mass Effect får vänta hundra speltimmar till.

Ett riktigt roligt brädspel är Betrayal at House on the Hill.

Det är ett skräckspel som kan sluta precis hur som helst!

Det är uppdelat i två faser. I den första fasen går man omkring i ett läskigt hus och upptäcker nya rum. Titt som tätt händer det saker som påverkar en på ett  eller annat sätt. Man kan till exempel se spöken, ramla ner genom golv, hitta saker, bli biten av något mystiskt osv. I andra fasen startar äventyret! Det finns 50 olika äventyr så det är svårt att tröttna på det här spelet. Oftast så visar det sig att en av spelarna är en förrädare och då blir de andra hjältar. I vissa fall är förrädaren hemlig så att man inte vem man kan lita på. Med spelet följer två häften, ett häfte till förrädaren där han kan läsa om sina ondskefulla planer och egenskaper och ett till hjältarna som tillsammans ska diskutera hur man ska stoppa förrädaren. Eftersom det är två olika häften som man dessutom inte får läsa i förrän det är dags och bara på rätt sida som hör till aktuellt äventyr så vet man aldrig vad förrädaren har för planer och vice versa.

Det är ett extremt varierat spel och otroligt roligt. Vi spelade det 6 gånger på samma dag och inget äventyr var den andra lik. Det är som 50 spel i ett. Dessutom blir man ju antingen hjälte eller förrädare (oftast) så teoretiskt skulle man kunna spela spelet 100 gånger innan man ens börjar tröttna. Det finns dessutom 12 olika karaktärer som skapar ännu mer variation.

Svenska Dagbladet skrev idag om det nya Medal of Honor-spelet som släpps 14 oktober. (http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/krigsspel-som-skapat-kontrovers_5429471.svd#tw_link_widget) Fokuset var på politikers åsikter om det. Tydligen reagerar de extra starkt eftersom spelet skildrar en pågående konflikt i Afghanistan. Extra hemskt är spelet tydligen för att det är nyanserat, man kan nämligen spela som taliban. "Det är chockerande att någon kan tycka att det är acceptabelt att återskapa talibanernas handlingar. Talibanerna är ansvariga för att barn har förlorat sina fäder och kvinnor har förlorat sina män. Jag är äcklad och förbannad" säger Storbritanniens försvarsminister enligt svd.se. Jag förstår inte varför detta krig är värre än alla andra. I alla krig dör personer och det är alltid tragiskt, oavsett om det är en taliban eller britt som håller i vapnet. Både Kanadas och Danmarks försvarsministrar håller med om att det är fel att spela taliban. Precis som om att det är mer rätt att döda en taliban än någon annan.

Jag tycker snarare att dessa försvarsministrar borde se över sin egna moral innan de anklagar tv- och datorspel för att vara något de inte är.

Nu har Nintendo äntligen haft sin presskonferens och annonserat att 3DS:en kommer att släppas i Japan 26 februari 2011. Det tidigare ryktet som sa att det skulle komma nu i november var alltså extremt felaktigt. Den kommer också att säljas till ett pris som motsvarar 300 $. Vi vet inte hur mycket den kommer att kosta här i Europa dock, men de säger att den antagligen kommer hit i mars 2011.

De berättade också att det kommer finnas Virtual Console, som i wii. Med den kommer man att kunna ladda ner spel till Game Boy och Game Boy Advance och dessa kommer att kunna spelas i 3D. 3DS:en kommer också att använda sig av mii:ar. Man tar en bild av sig själv med 3DS:ens två kameror och får en bild på sig själv i 3D. Abrakadabra så får man en mii som liknar en själv.

Två färger kommer att lanseras från början:

Personligen föredrar jag den blåa men skulle inte säga nej till den svarta heller  

Dragon Quest IV: Chapters of the Chosen (CotC) släpptes första gången 1990 och det var då till NES. Nu har det släppts igen fast till Nintendo DS, och det är på det viset jag har spelat det.

CotC är ett rpg utvecklat av Enix (idag Square Enix) och skiljer sig från andra Dragon Quest-spel genom att vara uppdelat i olika kapitel. I de fyra första får man följa en eller flera huvudpersoner, en ny grupp för varje kapitel, som av olika anledningar letar efter Hjälten med stort h. Hjälten är den som kan bära den legendariska rustningen och svärdet, ta sig till drakens rike och så småningom besegra ondskan. I det femte kapitlet spelar man som denna Hjälte och ska samla ihop alla spelbara karaktärer från de tidigare kapitlen och samla ihop alla delar till rustningen.

Det är ett riktigt roligt spel som håller länge. Jag ger det 8,0/10 i betyg.

För ett par dagar sedan släppte Nintendo mer information om deras kommande bärbara spelkonsol: Nintendo 3DS.

Som jag har skrivit tidigare kommer man att kunna spela i stereo, dvs. 3D. Den är också bakåtkompatibel med DSi vilket innebär att den kommer att ha två skärmar varav åtminstone den nedre är rörelsekänslig, en mikrofon och en kamera. Nu vet vi att den till och med har två kameror för att kunna ta 3D-bilder.

Den nya informationen är grafiken. Utvecklar man stereoskopiska spel till 3DS:en kommer den att klara av grafik som är lite bättre än till GameCube. Om man väljer att utveckla vanliga spel kan den komma upp i samma nivåer som Xbox 360 och PS3!

Vi vet ännu inte när den kommer eller hur mycket den kommer att kosta, men vi vet att den i alla fall kommer under det nuvarande japanska räkenskapsåret (slutar 31 mars 2011).

Utav alla spännande och innovativa galaxer så var det faktiskt Throwback Galaxy som gladde mig mest. Alla vi som har spelat Super Mario 64 känner genast igen den.

Jag förvånade mig själv med att komma ihåg alla hemligheter, trots att jag inte spelat Mario 64 på kanske, ja 10 år minst. Det var ren glädje att spela den här banan med sin mysiga musik. Det finns säkert de som tycker tvärtom, att det var lamt av Nintendo att återanvända en gammal värld. Jag ser det hellre som ett tack till alla fans som hängt med från början.

Man ska inte underskatta nostalgins makt.

Här har vi originalet:

Super Mario Galaxy 2 är uppföljaren till spelet med nästan samma namn till Nintendo Wii. Mycket från ettan återkommer i tvåan men skillnaden är att det är så mycket mer, både av gammalt och nytt. Det finns nästan oändligt med saker att göra i tvåan. Det finns sex stycken världar som vardera innehåller sju galaxer. Varje galax har två-tre stjärnor att hitta. När man klår slutbossen låser man upp ytterliggare en värld som också har sju galaxer. Totalt blir detta 120 stjärnor att hitta. Pfff, inte mer? Jo! När du hittat 120 stjärnor får du klå slutbossen en gång till och voilá, 120 nya stjärnor finns nu att hitta. När man har tagit alla de 240 stjärnorna låser man upp Grandmaster Galaxy där de två sista supersvåra stjärnorna gömmer sig. När man tror sig ha klarat spelet är man alltså inte ens halvvägs.

Med spelet kommer en dvd med instruktioner för hur man spelar spelet, vid sidan om den tryckta manualen som följer med alla spel. Detta är något som jag aldrig tidigare har varit med om under mina 20 år av aktivt spelande. Med tanke på all erfarenhet som jag anser mig ha av diverse Mario-spel har jag inte ens tittat på den så någon annan får berätta om den var något att ha.

Vissa saker i det här spelet är otroligt svåra och ännu mer frustrerande. Man sitter där och ser hur ens extraliv blir färre och färre och tänker elaka tankar om allt möjligt. Sen helt plötsligt får man till det och det oändliga lidandet ersätts av oändligt lyckorus. Det här är inte ett spel för spelare som ger upp snabbt.

Men det är jättekul!   Jag ger det 9,5/10 i betyg.