Vi är många som har fastnat för tv-serien True Blood som bl.a gått på SVT. True Blood baseras på Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse. När andra säsongen tog slut fick jag abstinens och köpte de åtta första böckerna i ett paket på adlibris: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0441018238

Jag började läsa första boken, Dead Untill Dark, men det var som att läsa manuset till säsong ett av True Blood. Efter råd på internet beslöt jag mig för att hoppa direkt till bok två eftersom den skulle skilja sig en del från tv-serien. 

Säsong två och boken den baseras på har både likheter och olikheter, precis som väntat. Den största skillnaden är att böckerna är uteslutande ur Sookies perspektiv. Har någon annan karaktär för sig något får vi bara reda på det om någon berättar det för Sookie. Det finns också en hel del skillnader i handlingen; olika karaktärer är inblandade och olika karaktärer är vid liv.

Trots att jag i stort sett visste vad som skulle hända var boken mycket spännande och det var svårt att lägga den ifrån sig. Man kan gott och väl både se tv-serien och läsa böckerna. 

Farornas väg är första delen i Robert Jordans långa fantasyserie Sagan om Drakens Återkomst. Egentligen är den första boken på engelska uppdelad i två på svenska. Nu när jag är klar med Farornas väg är jag alltså halvvägs i The Eye of the World som boken heter i original.

Boken kretsar kring Rand al'Thor, Mat Cauthon och Perrin Aybara; tre ynglingar från en liten avskiljd by som var för sig får syn på en mystisk, ond varelse i svart. Kvällen innan vårfesten anfalls byn av trollocker (typ orcher) som vill å mörkrets härskares vägnar åt de tre ynglingarna. Den magikunniga Moiraine och hennes väktare Lan gör allt för att den onde inte ska komma åt dem. Tillsammans börjar de sin resa för att få veta varför den onde vill åt dem och med på resan följer Thom Merrilin, Egwene al'Vere och Nynaeve al'Meara.

Det är en ganska spännande berättelse och världen påminner både om Midgård i Sagan om Ringen och världen i Sanningens Svärd. Väldigt bra hittills! =)

Terry Jones från Monty Python har skrivit en bok tillsammans med Alan Ereira om romarrikets historia fast ur de erövrade folkens perspektiv, dvs. barbarernas. Romarna ansåg sig själva vara överlägsna alla andra folk och alla andra var barbarer. Efter att ha läst boken Barbarerna inser man att det enda romarna var bäst på, det var att skriva ner saker till eftervärlden. Därför har vår historiesyn färgats av romarnas åsikter och som kanske inte var helt objektiva.

Kelterna, germanerna, dakerna, goterna m.fl får äntligen sin upprättelse med den här boken som jag kan rekommendera till alla historieintresserade. Lite kritik har jag dock: Jag hade önskat att man berättade lite mer om vissa företeelser. Kelterna hade en kalender, Colignykalendern, som ska ha använts sig av överväldigande matematik. Men vi får aldrig veta varför den är så överväldigande. Eftersom jag själv är german hade jag önskat att de fick lite mer utrymme. Kelterna fick 64 sidor medan germanerna bara fick 20. Alla andra folkslag fick faktiskt bara 20 sidor var (totalt 270 sidor). Antingen beror detta på att det helt enkelt finns mer källmaterial om kelterna eller så beror det på att författarna är britter. Där britterna i dag bor, bodde förr i tiden de kelter som kallades britoner.

Men det är ändå en bra bok med många intressanta bilder.

  

I flera års tid har jag velat läsa Dracula och efter att ha fått boken i julklapp har jag äntligen fått göra det.   

Jag blev fångad redan från första meningen och det var svårt att lägga ifrån sig boken. När Bram Stoker beskriver Jonathan Harkers vistelse hos Greve Dracula sitter man på helspänn och det är riktigt läskigt. Boken är skriven i dagboksform. Historien presenteras ur de olika karaktärernas synvinkel via dagböcker, brev och tidningsartiklar. Detta skapar en illusion av att allt hänt på riktigt.

Berättelsen utspelar sig på 1800-talet (då den är skriven) och man får en intressant inblick i hur det var att leva på den tiden. Det är lite kul när karaktärerna kallar sin tid för "det moderna 1800-talet" och Mina berättar hur tacksam hon är för den smidiga reseskrivmaskinen. Jag hade dock inte väntat mig hur snabbt man kunde resa på den tiden. Abraham van Helsing pendlar mellan London och Holland under en period utan några större problem. Ett telegram på kvällen och han kan vara där morgonen efter i princip.

En varning dock: Dracula är ingen Edward eller Lestat. Han beskrivs som extremt illaluktande och med krokig näsa mm.

I den utgåvan som jag läste fanns det ett extra efterord som en beundrare hade skrivit. Läs inte detta. Jag blev fruktansvärt irriterad när han hela tiden talar om sexuella undertoner som boken tydligen skulle vara fylld av. Nej, det finns inga sådana! Han skriver t.o.m själv att Bram Stoker verkar vara omedveten om dessa undertoner. Ja, kanske för att de inte finns. Att författaren till efterordet hittar sexuella undertoner överallt i boken säger mer om honom själv än om Dracula.

Hur som helst, Dracula var jättebra, läs den!   

En av mina favoritbokserier någonsin är Det magiska landet Deverry av Katherine Kerr. Det finns 15 böcker varav 12 är översatta till svenska. Efter den elfte boken blev Kerr väldigt sjuk så därför var det ett gap på fem år tills den tolfte boken kom ut. Enligt förlaget som gav ut den svenska översättningen så tappade läsarna intresset pga av gapet och därför ger de inte ut de sista tre böckerna.

Jag tror inte riktigt på detta. På tradera kan man vara tvungen att betala 700 kr för vissa delar i Deverry-serien. Alla böcker är slutsålda, inklusive den tolfte. Vad betyder detta? Jo, att det finns en efterfrågan, att folk inte har tappat intresset.

Jag gillar verkligen språket i den svenska översättningen så det är lite synd att jag måste läsa de tre sista på engelska.  För läsa dem tänker jag definitivt göra!

När jag hade tröttnat på matte/fysik på universitet ville jag läsa något annat. Jag valde mellan japanska och indoeuropeisk språkforskning och för att ha någon chans till arbete efter studierna valde jag det förra alternativet.

Ola Wikander har skrivit boken Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia. Efter att ha läst den boken ångrar jag mig nästan (bara nästan). Det är häpnadsväckande hur mycket man kan veta om protoindoeuropeiskan (PIE)! Genom att jämföra indoeuropeiska språk med varandra har man fått fram språklagar, till exempel att p i latin blir f i germanska språk. Använder man de här språklagarna baklänges får man så småningom en bild av hur PIE kan ha sett ut. Man kan inte veta till 100% eftersom ursprungstalarna inte lämnade efter sig några skrifter men man kan komma riktigt nära.

Det här exemplet kommer från boken men jag har inte tagit med diakritiska tecken pga praktiska skäl och det bör också påpekas att kolumnen PIE är rekonstruerad.

svenska	gotiska	grekiska	sanskrit	latin	walesiska	litauiska	östtochariska	PIE
en	ains	heis	ekas	unus	un	vienas	sas	hoinos
två	twai	dyo	dva	duo	dau	du	wu	dwoh
tre	threis	treis	trayas	tres	tri	trys	tre	treyes
fyra	fidwor	tettares	catvaras	quattuor	pedwar	keturi	stwar	ketwor
fem	fimf	pente	panca	quinque	pump	penki	pän	penke
sex	saihs	hex	sas	sex	chwech	sesi	säk	seks
sju	sibun	hepta	sapta	septem	saith	septyni	spät	septm
åtta	ahtau	okto	astau	octo	wyth	astuoni	okät	okto
nio	niun	ennea	nava	novem	naw	devyni	nu	neun
tio	taihun	deka	dasa	decem	deg	desimt	säk	dekm

Som ni ser så liknar våra räkneord väldigt mycket varandra. Coolt, eller hur? =D

För er som är intresserade så tipsade Wikander om en hemsida: http://www.utexas.edu/cola/centers/lrc/eieol/ där man kan lära sig mer om gamla språk. Den verkar vara väldigt intressant.

I dag läste jag ut de tredje boken i Vampyrkrönikan: Queen of the Damned (De fördömdas drottning på svenska).

Den var ännu bättre än The Vampire Lestat. Vissa stunder var den så spännande att jag sträckläste >50 sidor utan att lägga boken ifrån mig.

För er som har sett filmen eller funderar på att se den kan jag säga att den suger. Den följer inte boken alls bra och är allmänt dålig även om man låtsas att den inte baseras på böcker.

Boken fortsätter direkt efter The Vampire Lestat och tar upp ännu fler spännande karaktärer och hemligheter. Den får en att ändra sin syn på kannibalism en aning och får en att glömma att det är skönlitteratur ibland. För ibland känns det som att den historia som beskrivs är riktig historia och inte bara något som Anne Rice har hittat på.

Jag kan definitivt rekommendera den här boken, den var väldigt spännande. =)

Nu har jag läst den andra boken i Vampyrkrönikan (The Vampire Chronicles) av Anne Rice. Boken heter The Vampire Lestat på det språk jag läste den (engelska) och på svenska heter den Nattens furste.

Det var en väldigt bra bok, mycket bättre än den första boken i serien, En vampyrs bekännelser, och då älskade jag verkligen den första boken. För att inte tala om filmen med samma namn och skådespelare som Brad Pitt, Tom Cruise och Antonio Banderas. Det är en utav mina favoritfilmer och som jag kan se hur många gånger som helst. 

Jag tycker att Lestat de Lioncourt är en mycket intressantare karaktär än Louis de Pointe du Lac som den första boken handlar om. Lestat är extraordinär och karismatisk medan Louis mest går omkring och har ångest. =P

Boken börjar med att Lestat vaknar på 1980-talet efter att ha legat i jorden sedan 1929. Han bestämmer sig för att bli en rockstjärna och att använda berättelser från hans liv som låttexter. Dessutom skriver han en bok om hans äventyr och den är vad vi sedan får läsa. Förutom Lestats liv får vi veta mer om Armand (spelad av Antonio Banderas i En vampyrs bekännelser) och Marius, en 2000-årig vampyr med häpnadsväckande hemligheter.

  

Lestat de Lioncourt, här gestaltad av Tom Cruise i En vampyrs bekännelser.